tisdag, februari 07, 2006
Äntligen!
Jag brukar aldrig ha ont i kroppen, har alltid tyckt att det hänger ihop med att jag tränade gymnasik och kamsport från det att mina ben var 40 cm. Mina förslitningar kommer senare, de sitter i lederna.
Så för ett år sedan så började det värka i vaderna och framförallt i mina hälsenor, dagen efter att jag sprungit så kände jag hur jag vart svettig i pannan så fort som jag skulle gå upp eller ner för en trapp. För att inte tala om hur det kändes att bära två barn vägandes tillsammans 30 kg. varje kväll och morgon. Det var några gånger man bet sig i läppen och blundade för hur det kändes. Naturligtvis så var det så att de inte kunde sova och kom nerspringandes med världens bredaste leende och sa
- Här är ja...
Skoj skoj, upp för trappen. Så efter några månader så beslöt jag mig för att utnyttja den privata sjukvårdsförsäkringen vi har på jobbet.
- Ursäkta, men eftersom du ringer mitt i sommaren så blir du tvungen att vänta 3 veckor, sa sjuksköterskan och verkade upprörd över att jag skulle behöva vänta i 3 veckor innan jag fick träffa en Ortoped.
- Det g ör ingen 3 veckor är inget, jag är glad att det går fortare än 6 månader bara, orkar inte gå ett halvår till.
Första ortopeden gav mig så Pentolac, hejdå mage säger jag bara. Fick lika ont i magen som jag hade i hälsenan. Mycket vanliga bi-effekter är tydligen att bl.a. kräkas blod. Nåväl ingen förbättring i hälsenan en månad senare.
Bad försäkringsbolaget att få träffa en annan ortoped. Sagt som gjort så fick jag prata med en ny Ortoped som föreskrev "tå-hävningar" samt att besöka en Naprapat.
Direkt efter att jag varit hos naprapaten, som använt hela sin arsenal, ultraljud, el-chocker och stötbehandling så försvann smärtan. Tänk, jag som alltid springer upp och ner i trappor, kontoret är fördelat på 4 våningsplan, det är trappor hemma och till tunnelbanan.
Ingen smärta!!!
Och idag så sa huvud naprapaten:
-Nu du Charlie, du skulle kunna ta en kort springtur denna veckan. Du skulle till och med springa 2 gånger så ses vi om en månad.
Jag kan äntligen göra det enda som jag har som tillflykt... :)
Efter snart ett år av brutal smärta i min hälsena
Här är en av klumparna som jag var tvungen att bära. en sommrig 1-års dag. Neo jag älskar dig!
Så för ett år sedan så började det värka i vaderna och framförallt i mina hälsenor, dagen efter att jag sprungit så kände jag hur jag vart svettig i pannan så fort som jag skulle gå upp eller ner för en trapp. För att inte tala om hur det kändes att bära två barn vägandes tillsammans 30 kg. varje kväll och morgon. Det var några gånger man bet sig i läppen och blundade för hur det kändes. Naturligtvis så var det så att de inte kunde sova och kom nerspringandes med världens bredaste leende och sa
- Här är ja...
Skoj skoj, upp för trappen. Så efter några månader så beslöt jag mig för att utnyttja den privata sjukvårdsförsäkringen vi har på jobbet.
- Ursäkta, men eftersom du ringer mitt i sommaren så blir du tvungen att vänta 3 veckor, sa sjuksköterskan och verkade upprörd över att jag skulle behöva vänta i 3 veckor innan jag fick träffa en Ortoped.
- Det g ör ingen 3 veckor är inget, jag är glad att det går fortare än 6 månader bara, orkar inte gå ett halvår till.
Första ortopeden gav mig så Pentolac, hejdå mage säger jag bara. Fick lika ont i magen som jag hade i hälsenan. Mycket vanliga bi-effekter är tydligen att bl.a. kräkas blod. Nåväl ingen förbättring i hälsenan en månad senare.
Bad försäkringsbolaget att få träffa en annan ortoped. Sagt som gjort så fick jag prata med en ny Ortoped som föreskrev "tå-hävningar" samt att besöka en Naprapat.
Direkt efter att jag varit hos naprapaten, som använt hela sin arsenal, ultraljud, el-chocker och stötbehandling så försvann smärtan. Tänk, jag som alltid springer upp och ner i trappor, kontoret är fördelat på 4 våningsplan, det är trappor hemma och till tunnelbanan.
Ingen smärta!!!
Och idag så sa huvud naprapaten:
-Nu du Charlie, du skulle kunna ta en kort springtur denna veckan. Du skulle till och med springa 2 gånger så ses vi om en månad.
Jag kan äntligen göra det enda som jag har som tillflykt... :)
Efter snart ett år av brutal smärta i min hälsena
Här är en av klumparna som jag var tvungen att bära. en sommrig 1-års dag. Neo jag älskar dig!# posted by Charlie Helin : 9:45 em
